Les Miserable and Big Exam Succes
Min skola här är väldigt stor. Innan jag åkte ville jag väldigt gärna komma till en stor skola, men nu harjag insett att det vore Så mycket lättare med en liten skola. Alla känner alla, lättare att få kompisar, visst, men framförallt i sporter och teater. Rockford High har över 2000 elever, och sport här är super seriöst. tre timmars träning varje dag efter skolan och när de inte är säsong är de hård träning ändå. På tryouts har coacherna alltså väldigt många bra att välja på, så det är inte något "prova på en sport för skojs skull", det är blodigt allvar=) Jag missade (som knaske sagt) basket tryouts, det var tråkigt, även om ja inte kommit med så hade jag iaf försökt. Dance teamet hade tryouts redan i maj.. Kunde kommit med i Side Line cheer, sånt ni ser på filmer när cheerleading teamet står mellan publiken och matchen och hejjar på. Men ärligt talat kände jag mig urlöjlig när jag gick på en träning, och bestämde mig för att inte try out.
I vår börjar fotbolls säsongen, och vårat tjej lag är grymt. Så, jag ska verkligen kämpa med fysik träningar nu innan så jag har en chans att komma med, för det vore så kul.
Directorn för teater här har visat sig (och jenna har berättat) vara väldigt för "sin grupp" av students, actors, väldigt svårt att komma in som ny och få en roll. När jag skulle audition för the fall play, boys next door (som visade sig va asbra) så frågade jag om playen, och om ja kunde få se manus innan, men det gick inte, men samma dag som the auditions var så såg jag att dom som senare visade sig få huvudrollerna lämna in manusarna till henne, som dom alltså fått förbereda sig med.. Men inte svensken som verkligen behövde läsa det innan...
Så, jag fick ett manus, varsågod, du ska provspela med [en som hjälper till] Stewart, oj jag visste inte ens vad allt betydde, och kunde såklart inte uttala allt, men liksom första gången jag läste det? Haha.
Och sen var de the spring musical, som börjar redan nu att träna, Les Miserable. Jag hämtade ett auditioning packet i god tid, men fegade ur och tänkte inte try out, men dagen före, efter jag sett filmen, bestämde jag mig för att jag verkligen ville vara med och skulle prova ändå. Haha. bra idé. Så jag lyssnade på låtar på you tubem och försökte lära mig dem, lärde mig vad jag skulle provspela med för "ord" och efter skola fick jag springa till min audition för jag var dum nog att singa upp sent och fick en stressig tid. In på scen, alldeles röd, smått svettig, andan i halsen, oförberedd... försöker istället charma byxorna av dom i ett tappert försök att lyckas.
Självklart tappar jag bort mig i texten, sjunger i fel tonart, messes up dansen som vi skulle lära oss, ja kort och gott: I fucked it up. Jag var räääätt så besviken med mig själv, och de kändes som jag misslyckades med allt, och jag saknade sverige.
Samma dag (eller om de var dagen efter) hade vi våran theatre show "fragile X" som vi jobbat med i min theatre 2 class (som jag lyckats komma in på fast man måste ta theatre 1 först... ) och jag hade två scener (dom flesta hade bara en) där jag skulle spela en mamma till autistiska (mentally challenged) barn. Jag hade många väldigt svåra ord och jag var minst sagt nervös.
Men jag fick så OERHÖRT mycket komplimanger efteråt, folk sa att jag var den bästa, och att det var jätte rörande. Dag 2 hände det en grej.
Hela showen var riktiga monologer, historier och händelser från autistiska barn, eller syskon och föräldrar till dem, så det kom flera familjer med den bakgrunden och tittade. I en av mina scener har jag två "barn" på scen som sitter och leker med leksaker, och i främre raden satt två föräldrar med deras autistiske son. När han såg leksakerna började han prata och försökte gå fram till scen och leka, men hans föräldrar försökte självklart hålla honom tillbaka och säga ifrån, och jag blev helt borta i min monolog. Men istället för att panick eller se detta som ett problem, så tog jag lådan med leksaker och gick fram till honom och gav honom den och sa att han kunde leka med dem. Sedan fortsatte jag min monolog, under vilken han fortsatte att prata högljutt och leka, men alla lyssnade på min monolog, och jag bara fortsatte. När jag skulle kliva av scen och dom som spelat mina söner gått av, kommer han fram till mig och frågar mig "where did your sons go?"
Efteråt berättade KP, min director och drama teacher, att hon hade börjat gråta, och tackade och berömde mig för att jag personifierat allting vi ville få fram med den här teatern. Dom andra berättade att hon aldrig blir "emotional" och vissa var liksom, it's a BIG DEAL. Så jag kände mig väldigt stolt.
Efteråt kom en förälder fram och berömde mig for min dialekt, den var SÅ trovärdig! HAHA, i go, thanks, but it actually IS my accent. Im from sweden!
igår ringde telefonen och Jeff svarade, jag hör att han säger "yeah, but now she's taking a couple of junior classes..." och förstår att han pratar om mig. lir väldigt nyfiken,,,
visar sig att det är nån som jobbar med musikalen och jag är med:D YAAAY! så kanske var det för hur jag spelade i våran show...
Kommentarer
Trackback
