Les Miserable and Big Exam Succes
Min skola här är väldigt stor. Innan jag åkte ville jag väldigt gärna komma till en stor skola, men nu harjag insett att det vore Så mycket lättare med en liten skola. Alla känner alla, lättare att få kompisar, visst, men framförallt i sporter och teater. Rockford High har över 2000 elever, och sport här är super seriöst. tre timmars träning varje dag efter skolan och när de inte är säsong är de hård träning ändå. På tryouts har coacherna alltså väldigt många bra att välja på, så det är inte något "prova på en sport för skojs skull", det är blodigt allvar=) Jag missade (som knaske sagt) basket tryouts, det var tråkigt, även om ja inte kommit med så hade jag iaf försökt. Dance teamet hade tryouts redan i maj.. Kunde kommit med i Side Line cheer, sånt ni ser på filmer när cheerleading teamet står mellan publiken och matchen och hejjar på. Men ärligt talat kände jag mig urlöjlig när jag gick på en träning, och bestämde mig för att inte try out.
I vår börjar fotbolls säsongen, och vårat tjej lag är grymt. Så, jag ska verkligen kämpa med fysik träningar nu innan så jag har en chans att komma med, för det vore så kul.
Directorn för teater här har visat sig (och jenna har berättat) vara väldigt för "sin grupp" av students, actors, väldigt svårt att komma in som ny och få en roll. När jag skulle audition för the fall play, boys next door (som visade sig va asbra) så frågade jag om playen, och om ja kunde få se manus innan, men det gick inte, men samma dag som the auditions var så såg jag att dom som senare visade sig få huvudrollerna lämna in manusarna till henne, som dom alltså fått förbereda sig med.. Men inte svensken som verkligen behövde läsa det innan...
Så, jag fick ett manus, varsågod, du ska provspela med [en som hjälper till] Stewart, oj jag visste inte ens vad allt betydde, och kunde såklart inte uttala allt, men liksom första gången jag läste det? Haha.
Och sen var de the spring musical, som börjar redan nu att träna, Les Miserable. Jag hämtade ett auditioning packet i god tid, men fegade ur och tänkte inte try out, men dagen före, efter jag sett filmen, bestämde jag mig för att jag verkligen ville vara med och skulle prova ändå. Haha. bra idé. Så jag lyssnade på låtar på you tubem och försökte lära mig dem, lärde mig vad jag skulle provspela med för "ord" och efter skola fick jag springa till min audition för jag var dum nog att singa upp sent och fick en stressig tid. In på scen, alldeles röd, smått svettig, andan i halsen, oförberedd... försöker istället charma byxorna av dom i ett tappert försök att lyckas.
Självklart tappar jag bort mig i texten, sjunger i fel tonart, messes up dansen som vi skulle lära oss, ja kort och gott: I fucked it up. Jag var räääätt så besviken med mig själv, och de kändes som jag misslyckades med allt, och jag saknade sverige.
Samma dag (eller om de var dagen efter) hade vi våran theatre show "fragile X" som vi jobbat med i min theatre 2 class (som jag lyckats komma in på fast man måste ta theatre 1 först... ) och jag hade två scener (dom flesta hade bara en) där jag skulle spela en mamma till autistiska (mentally challenged) barn. Jag hade många väldigt svåra ord och jag var minst sagt nervös.
Men jag fick så OERHÖRT mycket komplimanger efteråt, folk sa att jag var den bästa, och att det var jätte rörande. Dag 2 hände det en grej.
Hela showen var riktiga monologer, historier och händelser från autistiska barn, eller syskon och föräldrar till dem, så det kom flera familjer med den bakgrunden och tittade. I en av mina scener har jag två "barn" på scen som sitter och leker med leksaker, och i främre raden satt två föräldrar med deras autistiske son. När han såg leksakerna började han prata och försökte gå fram till scen och leka, men hans föräldrar försökte självklart hålla honom tillbaka och säga ifrån, och jag blev helt borta i min monolog. Men istället för att panick eller se detta som ett problem, så tog jag lådan med leksaker och gick fram till honom och gav honom den och sa att han kunde leka med dem. Sedan fortsatte jag min monolog, under vilken han fortsatte att prata högljutt och leka, men alla lyssnade på min monolog, och jag bara fortsatte. När jag skulle kliva av scen och dom som spelat mina söner gått av, kommer han fram till mig och frågar mig "where did your sons go?"
Efteråt berättade KP, min director och drama teacher, att hon hade börjat gråta, och tackade och berömde mig för att jag personifierat allting vi ville få fram med den här teatern. Dom andra berättade att hon aldrig blir "emotional" och vissa var liksom, it's a BIG DEAL. Så jag kände mig väldigt stolt.
Efteråt kom en förälder fram och berömde mig for min dialekt, den var SÅ trovärdig! HAHA, i go, thanks, but it actually IS my accent. Im from sweden!
igår ringde telefonen och Jeff svarade, jag hör att han säger "yeah, but now she's taking a couple of junior classes..." och förstår att han pratar om mig. lir väldigt nyfiken,,,
visar sig att det är nån som jobbar med musikalen och jag är med:D YAAAY! så kanske var det för hur jag spelade i våran show...
exams, new moon, pocahontassss
Att leva i ett annat land... Bara jag. Och alla Amerikanare. Det är rätt så häftigt.
Just nu borde jag plugga för exams imorrn.. Hade två exams=slutprov idag, i Amerikansk historia och Matte. Historian got shit faced. Jag hade otroligt svårt att hitta lusten att plugga... Natten till torsdagen var det premiär för den efterlängtade filmen New Moon i the Twilight Saga. OMG. Jag har verkligen räknat ner till den premiären. Jag, Jenna, Bitsy, Lindsey, en till Lindsey och hm nån till såg den tillsammans. Först åkte vi och köpte Monsters, energidryck. Tack och lov för det.. Filmen började nämligen 12, och vi var där vid åtta tiden för att sitta i kö haha. Jag och Jenna hade på oss våra nyinskaffade "Team Edward" tröjor. Filmen var OTROLIG! Och det är coolt hur det inte är något som helst problem för mig att förstå filmer här på engelska, utan subtitles. Stolt maha.
Efteråt bestämde vi oss för att sova hos Bitsy, men ja goch Jenna måsta hem först och hämta grejer. Kl var ungefär tre fyra... Men när vi hade alla grejer redo och ringde hade alla där somnat. Suck, some sleepover. Så vi besätmde oss för att titta på Pocahontas i the basement istället, för vi var alldeles super pigga och excited efterfilmen och all energidryck. 5.30 gick jag och la mig.. 6.30 klev jag upp, gjorde iordning mig och svängde förbi the gas station och och köpte en till energidryck så jag kunde ta mig igenom skoldagen haha. Kom hem, somnade, försökte hålla mig vaken..
Jeff and kelly var borta lver helgen med några vänner, och the heater was broken sigh. Så de va kallt.. tog ett bad, men somnade i badet med haha så gick och la mig i soffan, somnade och sov prakiskt taget från när ja kom hem från skolan tills 2.. nästa dag. Sjukt!
Gjorde lite skoljobb och sen drog vi jag, jenna, kendall och jake till kayle i hennes condo i ett pent house i down town grand rapids.. fönster från golv till tak, 27e våningen.. sjukaste lägenheten.. massa folk där och vi hade väldigt roligt:) Sen drog vi några folk hem till oss, kul kul.
Dagen efter, söndag, var jag med utbytesstudenterna och åkte skridskor YES vad roligt vi hade, brazilianare, italienare, spanjorer, u name it, väldigt bra folk!
imorrn är sista dagen innan thanksgiving break!
peace out.
Erik, en av kalles kusiner. Saknar er alla så himla mycket! OCH detta är en väldigt fin bild, som jag tagit.
En speciell kram till Kalles släkt, som känns som min egen med!
Utan skyddsnät
Tänk på hur du har det. Du bor med din mamma och/eller pappa, syskon, kanske husdjur. Du har ett eget rum som förmodligen är fyllt med alla dina grejer, kanske bilder på kompisar och saker du haft sen du var liten. Ditt rum är "designat" i din smak, det har din stil. Din familj äter mat du är van vid och tycker om, ni känner varandra och vet var ni har varandra i alla lägen. Ni vet vad som gör varandra upprörda, du vet var gränserna går, ni förstår varandras "signaler".
Tänk på din omgivning. Du hittar överallt, du har vänner som bor i området runt dig, du är van vid vädret, du känner till alla affärer och sjukhus och ställen du behöver hitta till.
Tänk på dina vänner. Du har dom du känt sen du var liten, som du kanske inte umgås med hela tiden men du vet alltid finns där. Du har dina bästa vänner, som du umgås med regelbundet, kan ringa mitt i natten om nått är fel, dom ringer dig och frågar om du vill göra nått, ni känner varandra, ni kan prata om allt och ni hjälper varandra i alla lägen. Dom känner och förstår dig, dom vet när du har en dålig dag och att det är okej.
Du vet vilka folk runt omkring är, även om du inte direkt känner dem. Du vet vilka som är kompisar, vilka som är tillsammans, vilka som är "fienden", vilka som bor vart och vilka som du kan åka med till skolan om det skulle behövas.
Tänk på skolan. Du är van vid skolsystemet, vid mängden prov, läxor och uppgifter. Du är van vid tempot på lektionerna, du är van vid tempot på terminerna, du är van vid svårighetsgraden. Du är van vid språket allt detta görs på. Du känner/känner till lärarna, du kallar dom vid deras förnamn. Du har långa raster och långa luncher (även om man inte fattar det just nu), du hinner till ditt skåp mellan varje lektion så du inte behöver bära runt på alla böcker i din ryggsäck. Du känner folket på skolan. Du har skolmat gratis. Du har tid att äta den. Du känner folk att sitta med på lunchen.
Tänk på din fritid. Du kan ta dig överallt, ändra med bil eller med förälder. Eller BUSS. Bussar går praktiskt taget överallt, jämt. Även om det kan kännas som dåliga tider. Du hittar. Du vet vad man kan hitta på när man har tråkigt, vart bion ligger, vart caféerna finns.
Tänk på sporter du sysslar med. Du har kanske spelat en sport med ett lag sen du var liten, så du känner folket i laget, du förstår vad som betyder vad på "sport språket". Vill du byta sport så vet du nån som sysslar med den sporten som du kan prata med.
Du har din familj, du har din välkända omgivning, du har dina vänner, du har den välkända skolan, du har din fritid, du har din sport... Och oj vad allt känns tråkigt och välkänt..
Föreställ dig att allt detta rycktes bort. Du har inte din familj eller dina vänner där. Ingen som känner dig och som kan hjälpa dig, som kan trösta dig när du är ledsen och som kan ge dig råd när du inte vet hur du ska göra. Du hittar ingenstans, du kan inte ta dig någonstans. Skolan är på ett språk du vanligtvis inte talar, du har helt plötsligt tusen läxor och tusen språk varje DAG och du måste skynda dig mellan lektionerna med dina böcker i en ryggsäck tung som ett ton.
När jag åkte till USA föreställde jag mig inte detta. Jag såg bara alla de roliga sakerna, möta nya människor, ha roligt. Prata engelska.
Jag vill bara förklara att det är en otrolig utmaning att släppa taget om allt man har hemma och kliva in i en helt ny kultur utan skyddsnät. Det kom som en chock för mig, och var rätt så jobbigt.
Jag har haft ruggigt kul. Första månaden var galet rolig, men då var allt också nytt och spännande. Sen kom hemlängtan och jag börja känna mig osäker, för mitt skyddsnät, min familj och vänner och allt välkänt hemma, var borta.
Sen jag sist skrev, vilket var bra länge sen, har jag haft det rätt jobbigt. Jag har fortfarande haft massa roliga saker, men jag har kämpat. Jag har saknat mina UNDERBARA människor hemma, mina vänner, Kalle, mina familjer, allt. Och vad jag aldrig märkte hemma är att allt är så otroligt enkelt där. Så jag kände att jag vill åka hem. Inte så att jag verkligen tänkte göra det, för det vore att ge upp, men jag tänkte på att få komma hem till allt bra pch enkelt hemma och kände att mmmmm vad underbart det skulle vara.
Sen fick jag en tanke. Jag har kämpat så hårt för att få åka på den här resan. Jag ska fan i mig inte slänga bort den med att längta hem.
Jag har kul här, det har jag. Men det är svårt, för jag är helt ensam och allt är nytt. Men jag är inte den som ger upp, och jag tänker vända detta till min fördel, för det är sån jag är. Allt jag går igenom i livet formar mig till den jag är och att klara detta år helt ensam är en jäkla merit för framtiden. Jag kommer växa som person, OCH jag tänker ha något otroligt roligt. För allt finns här, alla verktyg för att ha kul. Jag måste bara lära mig använda dem.
Så det har blivit att jag inte har bloggat på länge, för när man känner sig lite ledsen och har tusen saker att göra varje dag blir det lätt så.
Men lite nytt som hänt.. mitt fotbolls lag vann våran sista match och kom tvåa i serien. Jag fick faktiskt spela forward sista halvlek, starta, (dock inte som forward) och gjorde mål:) nu är den säsongen slut så ja försöker hitta nått nytt att börja med. Missade try outsen för alla vintersporter, utom side line cheer för basket. var på en träning innan för att se om ja gillade det men gud, jag är ingen cheerleader. kände mig bara löjlig.. :P (har dock inget emot cheerleadin och speciellt inte cheer dance, som är en helt annan sak) ska prata med basket tränarn imorrn och får kanske träna med basket laget, dock utan att spela matcher haha. suck. men men vi får se.
hade en jätterolig kväll igår, var hemma hos en kille på vår skola med massa killar från footballs laget och massa tjejer. det var kuuuuul. har tvättat kläder och städat rummet idag.
bla bla bla. ska försöka blogga mer.
